Följande är ett gästblogginlägg från signaturen ”Valle” som mailade oss på cyklist@cyklistbloggen.se
Jag vill dela med mig av en liten text jag läste i morse i Ny Teknik, ”Forskare föreslår grön korridor mellan Malmö och Lund”.
Cyklist i blåsväder (Foto; driek/Flickr CC BY-NC-SA 2.0)
Av texten framgår att forskare vid Lunds Tekniska Högskola och Sveriges Lantbruksuniversitet har kommit fram till att blåst är den mest irriterande faktorn för cyklister. Därför vill man plantera vindskyddande växtlighet längs med cykelvägen mellan Malmö och Lund. Man hävdar också att det skulle vara något nytt.
– Något liknande finns inte någonstans i världen. Vi måste våga ta steget och pröva detta empiriskt, säger Christer Hydén, professor i trafikteknik vid LTH och initiativtagare till projektet.
Jag blir lite beklämd när jag läser detta. Inte p.g.a. intentionerna; de är alldeles utmärkta. Men måste vi ha forskare för att dra slutsatsen att vind är illa sedd av cyklister när den inte verkar till vår fördel? Hur kan man påstå att det skulle vara något nytt med vindskyddande växtlighet längs med vägar? Stenmurar och häckar har väl löpt längs med vägar i jordbrukslandskapet i kontinentala Europa och i England sedan Hedenhös, förmodligen även i delar av Skåne (jag är ingen skånekännare). En flyktig bekant berättade att i platta Estland är det vanligt med vindskyddande planteringar på ena sidan bilvägar med syfte att motverka snödrev vintertid.
Varför tar vi det enkla och sätter det i händer på akademiker, ja t.o.m. professorer? Det är liksom inte konstigt att inget händer på cykelinfrastrukturområdet och för den delen inom annan infrastruktur, bostadsbyggande, m.m., när det enkla alltid skall göras till det svåra och nya verksamhetsrevir skall pissas in av s.k. experter.
Just do it! Det behövs inte professorer och landskapsarkitekter för att utreda vindens betydelse för cyklister, inte heller för att plantera häckar.
/Valle
Läs hela rapporten här.